Frågor & Svar

Med anledning av min medverkan ibland annat Nyhetsmorgon känner jag att det finns en del jag behöver försöka förtydliga och också ge min bild av. En del missvisande och felaktiga uppgifter har cirkulerat i media. Även missförstånd som jag hoppas kunna reda ut.

Här nedan följer några av de mest ställda frågorna samt lite utredande av begrepp, kunskap kring rättsväsendet och missbruk samt rättande av felaktiga uppgifter.

Det går också bra att lyssna på senaste avsnittet av podcasten för att tillgodose sig den här informationen. Där går jag lite djupare in på vissa frågor och svar.

Jag har försökt att svara så gott jag kan och det här är de svar jag kan ge. Du som förväntar dig enkla svar på ett svårt och komplext ämne får vända dig någon annanstans. Personligen tror jag inte att det finns enkla svar på detta.
Vill du diskutera vidare så går det bra att göra det antingen via mail samtala[snabel-a]adamtillberg.com eller så småningom via mina sociala medier. En diskussion ska utgå från faktamässig kunskap och vara konstruktiv. Allt hot och hat tas bort och blockeras.

Jag hoppas att ömsesidighet och en vilja att lägga kraft på att minska det strukturella våldet mot kvinnor finns och att vi hädanefter kan lägga vår energi på det. Samt att folkbilda och minska stigmat kring missbruk och psykisk ohälsa, vilket hela tiden varit min poäng med mitt arbete.

 

Vad är våld?

Våld finns i olika former. Det kan till exempel vara kränkande och nedsättande ord (verbalt våld), psykiskt våld där förövaren försöker bryta ned den andra genom verbalt våld, miner, uttryck, tystnad, isolering etc., ekonomiskt våld är att på ett eller annat sätt utöva våld med ekonomi som maktmedel. Det materiella våldet tar sig i uttryck genom att förövaren till exempel har sönder den andras eller gemensamma ägodelar. Det fysiska våldet är exempelvis slag, knuffar och sparkar. Det sexuella våldet är bland annat våldtäkt, tjat-sex, att ta på någon utan dennes medgivande (”tafsning”) med mera.

Av dessa olika former av våld har jag brukat samtliga i mer eller mindre utsträckning och under olika perioder i livet.

 

Känner jag ånger för de våldsbrott jag begått?

Ja det gör jag. Min önskan är att dessa händelser aldrig fått äga rum och jag är väldigt ledsen över de personer jag skadat genom våld i olika former. Jag kan inte göra det gjorda ogjort, men får jag önska så skulle det aldrig hänt och jag vill att så få som möjligt i framtiden ska utsättas för något liknande – av någon.

 

Bryr jag mig om offrens perspektiv?

Jag har aldrig sagt att jag inte gör det, Jag har skrivit så i ett sms till en av de utsatta, men i en konversation om något helt annat och i ett helt annat avseende. De utsattas perspektiv är alltid det viktigaste. De har full rätt att berätta sin historia.

 

Varför fick de inte själva berätta sin historia?

Det fick de och på ett vis gjorde de det också. När jag startade podcasten och tills för alldeles nyligen så pratade jag om våldet i allmänna termer. Sedan spreds uppgifter från en nedlagd och därmed sekretessbelagd förundersökning i media med avsikt att misstänkliggöra mig för att inte berätta hela min historia. Därför valde jag som en reaktion på det att berätta hela min historia. Om dessa uppgifter spreds medvetet eller omedvetet av den/de utsatta vet jag inte, men jag hoppas att uppgifterna inte spreds i media utan deras vetskap. Det var först därefter jag började prata om specifika brott. Vilket jag helst inte gör annars då det är svårt och känsligt utöver de brott där en dom finns och därmed också rättegångsprotokoll.

I ett mail varskodde jag också en av de utsatta om vad och varför jag skulle gå ut med hela min historia (detta läser jag i avsnittet), en av de utsatta fick jag hjälp av att sätta ihop minnesbilderna av och i ett av fallen finns en dom som är offentlig handling.

 

 

Varför erkänner jag inte?

De brott jag har anmälts för har jag erkänt utifrån de minnesbilder jag har. Att åklagaren sedan inte gått vidare till åtal med vissa av dem kan ha att göra med att ett erkännande idag inte räcker och att det krävs stödbevisning för fällande dom. Det är en debatt vi ska ta med våra politiker, ingen annan.

 

Har jag inte minnesluckor väldigt lägligt?

För mig är det inte alls lägligt. Jag kan varken bekräfta vare sig alla mina egna minnesbilder eller någon annans, blandar ihop och minns inte alls. Hade jag kunnat minnas hade det underlättat mycket. Det här är dock den verklighet som många missbrukare lever i. Genom forskning vet vi vad ett långvarigt missbruk gör med tex. hjärnan. Det är ingen ursäkt eller bortförklaring – det är min verklighet.

Varför drog utredningen ut på tiden?

Från det att jag anmäldes (2015) för de brott jag dömdes för (2017) tog det två(!) år innan vi hade tid i domstol. Detta antagligen på polisens begränsade resurser och att ett ärende som vårt prioriteras ned till förmån för ”grövre” brott (polisens synvinkel) och det hamnar i den såkallade balanshögen. Sedan beror det också på när domstolarna har tid att lyfta ett ärende. Detta är varken något som den åtalade eller målsägande kan påverka.

De anmälningar jag fick i februari/mars 2016 blev inte jag kallad på förhör angående fören ett helt år senare!
Detta är fruktansvärt och det ska inte se ut så. Återigen är detta en debatt vi måste ta med våra politiker.

 

Varför tar jag inte upp fallen igen?

Jag kan ansöka om så kallad överprövan i de fall som inte gått till åtal. Att ett fall ska beviljas överprövan kräver att det framkommit nya bevis. Eftersom att jag redan erkänt så kan jag inte se vilka nya bevis som har tillkommit. Om någon av målsäganden i de förundersökningar som läggs ned vill att jag gör en ansökan om överprövan får den gärna kontakta mig. Jag svarar inte på meddelandet, utan ansöker bara. I annat fall uppmanar jag de som inte anser att de fått en rättvis prövan att ansöka om överprövan själva.

 

Varför sitter jag inte i fängelse?

En orsak är att man inte vill ha människor i våra fängelser, utan man vill att de som döms fort ska tillbaka in i samhället och rehabiliterats. När jag dömdes så hade jag sedan cirka två år redan påbörjat den rehabiliteringen och återgången till det ”vanliga” samhället självmant genom olika instanser.

Det fungerar inte heller så att en människa kan krypa in på första bästa domstol eller polisstation och be på sina bara knän om att få sättas i fängelse.

 

Har jag fått ett tillräckligt straff?

Straffskalor går och ska alltid diskuteras. För min del så var ett fängelsestraff inte nödvändigt för att jag för två år sedan skulle ta ansvar för mitt destruktiva liv och göra något åt det till det bättre. Att jag påbörjade och har fortsatt min rehabilitering är av största vikt i den frågan. Detta ser dock olika ut från individ till individ och att utöka straffskalan till strängare straff kan (möjligtvis) ge en avskräckande effekt på vissa. Detta anser jag dock vara nödvändigt att komplettera med i första hand förebyggande arbete då vi vet att dessa strukturer byggs upp redan i förskoleåldern hos vissa. Det visar tydlig forskning.

Idag har jag avtjänat mina straff och bör rimligtvis i juridisk mening bedömas som frikänd.

Att en person sedan döms av samhället efter avtjänat straff och rehabilitering är en annan sak. Något som jag dock tror ger motsatt effekt för många som inte är trygga i sin rehabilitering.

Att stänga ute någon från samhället och vända den ryggen gör att vi får fler missbrukare och våldsverkare i samhället. Att bygga ett utanförskap vet vi inte löser några som helst problem.

 

Är det för nära i tid?

Vi har alla våra olika processer och det tar olika lång tid för alla att bearbeta ett trauma. Jag har varit fri från det systematiska våldet i två års tid och drogfri lika länge. Idag lever jag ett tryggt och stilla liv så nära en ”Svensson” jag kan komma med min bakgrund. Senaste anmälningen för våld gjordes i mars 2016, alltså för mer än två år sedan. När har det gått tillräckligt lång tid från att ett brott har begåtts till dess att en aktivt får jobba mot det? Det finns många organisationer som arbetar på detta sätt. Exempelvis KRIS.

 

Hur många har jag varit våldsam mot?

Ska vi koncentrera oss på det systematiska våldet i en nära relation har jag varit våldsam på ett eller annat sätt mot 6 partners. Jag har inte konstant använt systematiskt våld sedan jag var femton år. Men första gången jag använde verbalt våld mot en partner var när jag var ca. 15 år. Under de 13 år som följde innan jag blev drogfri och påbörjade processen från missbruk och våld har jag också levt i relationer utan våld.

 

Varför kan jag inte lova att det inte sker igen?

Hade jag fått tid och möjlighet hade jag utvecklat det i tv. Nu fick jag inte det, men här kommer förklaringen. Så länge jag som idag tar emot den hjälpen jag behöver som tex. medicinering, psykiatrisk hjälp, gruppterapi och så länge jag håller mig nykter och drogfri så kan jag lova att aldrig slå mer. Det har fungerat för mig i två år och jag hoppas att det inte bara är två år av tur. Slutar jag dock med detta så är risken stor att jag återgår i gamla destruktiva mönster. Det hoppas jag aldrig händer. Just nu är jag långt ifrån det med en mycket stabil och trygg tillvaro.

 

Söker jag sympati?

Absolut inte. Det finns inget att tycka synd om mig i det här. Jag har aldrig sökt sympati. Däremot så har jag märkt att när jag talar om orsaker (barndom, mobbning, missbruk etc) så tas detta som ett sympatisökande och/eller ursäkter och inte för vad det verkligen är – ORSAKER.

Alla som växer upp i en dysfunktionell familj utövar inte våld som vuxen, inte heller alla missbrukare och inte alla som blivit mobbade. Men för vissa är detta olika orsaker som leder till ett utövande av våld. Utan att kunna prata om dessa orsaker som just orsaker kommer vi inte kunna komma till en lösning med problemet.

 

Har jag hyllats?

Inte av någon endaste människa! Det finns inget i min bakgrund att hylla. Och jag vet ingen som har gjort det. Att jag däremot har uppmuntrats till fortsatt tillfrisknande och i arbetet mot våldet och mot stigmat ser jag inget fel i. Liksom jag hoppas att alla som vill använda sina skitiga erfarenheter till att göra samhället bättre uppmuntras för det. Detta uppmuntrande kan den som vill leta efter det omvandla till ”hyllningar”. Dessa uppmuntrande ska dock inte ses som ett legitimerande av de våldshandlingar jag eller någon annan har begått. Jag vet ingen som legitimerat mina våldshandlingar, ingen av mina närmaste och inte jag själv.

  

Vill jag göra karriär och tjäna pengar på detta?

Nej! Att sätta stämpeln i pannan som missbrukare och våldsutövare har inte varit ett självändamål för att bli ”känd”. Jag gör detta enbart och genuint för att hjälpa andra. Jag får inga pengar för det jag gör, varken podcast, bok, sociala medier, föreläsningar eller något annat. Det är osmakligt att tjäna pengar på sina offer!

 

Vad händer med podcasten?

Podcasten kommer att fortsätta och vara utformad så som den alltid har varit och handla om den fråga vi alla kanske ställt oss någon gång i livet ”vem är jag?”. I samtal med kända som okända gäster kommer jag samtala utifrån den universella frågan med avstamp i mitt eget liv av missbruk och psykisk ohälsa. I förhoppning om att minska stigmat och hjälpa någon endaste en.

 

Vad händer med boken?

Boken är färdigskriven och kommer att ges ut. När och av vem är ännu inte bestämt. Ev. överskott kommer att skänkas till en organisation som jobbar med dessa frågor. Vilken organisation det blir är inte bestämt ännu, då jag vill göra det valet i samråd med ev. förlag och tänkt organisation. Inga pengar kommer att gå till mig!

 

Vad händer med mina sociala medier?

Jag ska försöka öppna upp mina sociala medier igen så småningom. Där vill jag fortsätta att berätta om hur mitt liv ser ut idag och hur jag lyckades komma bort från skit och elände. Också belysa dagsaktuella problem och diskutera. Jag tar mer än gärna en saklig, faktabaserad och konstruktiv diskussion för att vi gemensamt ska kunna berika oss med varandras infallsvinklar och på det viset kunna göra samhället lite bättre. Diskussioner som är uppbyggda på rykten, hörsägen, faktafel eller liknande kommer jag att avstå. Allt hat och hot kommer direkt att tas bort och användaren blockeras.

Dessa är mina forum och där finns inte plats för den typen av våldshandlingar, som varken jag eller någon annan förtjänar.

Jag har levt i hatet och jag vet vad det gör med en människa.

För lite mer utförliga svar på frågorna och ytterligare några får du gärna lyssna på avsnittet som du hittar där du hittar poddar.

Jag önskar alla en fin och solig sommar!

Med värme,
Carl Adam Tillberg