Novell – Och här vill jag stanna

”Och här vill jag stanna” är en novell av Carl Adam Tillberg och utsågs som en av tio vinnare i 2016 års upplaga av Unga berättare i Östergötland och kommer att publiceras tillsammans med övriga noveller som e-bok. Här nedan kan du läsa novellen i sin helhet.
Och här vill jag stanna av Carl Adam Tillberg

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Ske din vilja inte min.

Ta det lugnt…

Han hade aldrig tidigare känt sig så ensam som han gjorde när han stod där i ljuset från gatlyktans kägla. Som en spotlight föll det kalla skenet över hans hjässa och höll honom i sitt grepp. Det var som om han inte vågade ta klivet ut de där få stegen som skulle ta honom ut ur det. Som om han var rädd för mörkret såsom när han var liten, var rädd för mörkret och alla de varelser som omgärdades av det. Ändå hade han befunnit sig i det så länge nu och denna strimma av ljus var egentligen inte så mycket att hurra över i hans annars fullkomligt absurda och ansvarslösa mörker. Till råga på allt var det ju inte ens något äkta ljus över det hela, utan elektroniska partiklar som reflekterades ut genom ett tunt glas. Ja, eller hur det nu fungerar.

Han andades tungt och långsamt och såg på kondensen som bildades framför munnen i kylan. Han var alldeles för tunt klädd och huttrade till. Han visste att hon inte skulle komma. Inte inatt heller. Ändå stod han där och väntade i skenet från den kallt lysande lyktan. Där de sågs för allra sista gången.

Han önskade att han hade gjort saker annorlunda. Att han hade försökt mer, men undrade samtidigt om han någonsin skulle ha räckt till. Om det fanns något han kunde ha sagt eller gjort som fått henne att orka mera. Att vilja mera. Att låta honom hjälpa. På det vis han hade kunnat.

Idag visste han att det egentligen inte funnits så mycket han hade kunnat göra. Det var egentligen upp till henne själv att göra. Fastän vetskapen om den maktlöshet han hade stått inför smärtade honom så kunde han ändå idag finna någon slags ro i det. Han hade gjort vad han kunnat. Och det var gott nog. Om än inte för henne.

Han spretade med fingrarna för att försöka få lite värme igång och blodet att cirkulera fortare och tänkte att han ändå skulle vara tvungen att gå tillbaka hem snart. Väl hemma visste han att en varm kopp te skulle stå och vänta på honom och tillsammans med en varm famn i soffan och ett litet knytt i vaggan skulle tryggheten vara återerövrad. Något som för bara en liten tid sedan i hans liv hade känts och verkat så avlägset hade plötsligt blivit verklighet och han levde som i en dröm och ibland på lånad tid kändes det som. Om han inte själv såg efter vem och vad han var mitt i allt detta skulle också han gå i mörkret ensam och slagen för att sedan en dag försvinna in i förtvivlan och vanvett. Han hade hört så många berätta om det. Och själv delat med sig. Varför fann inte hon vad han hade funnit långt senare efter att hon lämnat?

Det var lätt för honom att tänka tillbaka på de där fina stunderna. När hon var glad och elegant och euforisk över livet. Precis så som han hade känt det i början. Innan helvetet brakade loss och det roliga slutade tvärt och bara började att dala nedåt och motsols på en och samma gång. Innan institutioner, svarta tankar, desperation och paranoia. Sådär som det var innan den villkorslösa kärleken övergick i ett maniskt habegär och ensidig maktkontroll över det okontrollerbara.

Den var listig, falsk och stark sjukdomen.

Han hade själv många gånger varit närapå att ge upp. Säga nej. Lägga ner vapnen. Och emellanåt kunnat unna sig en tid av ett slags vapenstillestånd. Någon sorts eld upphör i ett krig han förde med alla och envar. Mot värden och sitt eget begär. Och en egenvilja som var stark nog att utplåna det mesta till grunden av det han en gång var. Den älskade och ömsinta. Den entusiastiske och inspirerande. Den tänkande och medvetna. Alla omedelbara kval om vad som var rätt eller fel hade dammats bort i en handvändning och möjliggjort det djävulska att ta fäste i honom. Under en längre tid hade han varit mållös inför det faktum att han faktiskt var maktlös inför allt och att hans liv hade gjorts ohanterligt, mot hans vilja.

Samtidigt hade han varit rädd. För det som en gång hade varit hans verklighet och hans naturliga tillstånd hade sakta och säkert blivit alltmer avlägset och främmande för honom. Hans manipulativa drag starkare och vardagliga. Han lurade inte någon annan mer än vad han egentligen lurade sig själv, men lögnerna och hemligheterna blev en slags vardag som han själv trodde på. Ändå fanns alla de där drömmarna kvar en lång tid som en sista säkerhetslina till det som en gång hade kunnat bli ett lyckligt och värdigt liv. Vartefter tog han slutligen ändå fram en rostig och slö kniv och började sakta och som i någon manisk och djupt tillfredställande destruktivitet kapa även den sista linan som om den vore en död del av det gamla och fridfulla livet som enbart bjöd på smärtsamma minnen av vad som en gång varit och var tvunget att opereras bort likt ett dött köttstycke på en frisk kropp. När han skar i det av sig själv som han i sin befängda besatthet trodde var något som var dött hade han i själva verket börjat skära bort den sista delen av sig själv som var något man möjligtvis skulle kunna kalla friskt. Han hade varit nära på att förblöda i sitt desperata tilltag, sitt sista race mot sin personliga botten och avgrunden till slutet på detta helvetestrappa som han så gärna önskat, och stundom inbillade sig, vore paradiset. Där nere hade Hades, eller vad dödsrikets gud nu kallade sig, stått med dörren på vid gavel redo att slå igen den med all kraft bakom honom för att sedan slänga bort nyckeln. Eller om han kanske svalde den?

När han väl stått på tröskeln och bara hade något steg kvar för att tillfredställa den flinande djävul som stod där och väntade på honom var det ändå något som fick honom att tveka. En kraft starkare än honom själv ropade honom tillbaka till livet. Om det var kärleken till sin nästa eller vad det var visste han inte. Åtminstone inte kärleken till sig själv, men det spelade i dagsläget en mindre roll, det hade fungerat och han kände en oerhörd tacksamhet till det liv han hade välkomnats tillbaka till.

Det han då hade varit så rädd för att komma tillbaka till hade välkomnat honom med dignitet, kärlek och värdighet. Han hade återerövrat livet och blivit det han en gång i tiden under många år hade föraktat och där ville han stanna.

Han väcktes ur sina tankar av att klockan i rådhuset slog tolv i sin dova klang och han tänkte att det var hög tid att gå sista biten hem. Han slog en snabb blick mot krogen på andra sidan gatan. Upplyst och inbjudande liksom den hade varit under alla de år han kallat den sitt andra hem. Sitt andra vardagsrum. Det var då och nu är nu, tänkte han och begravde händerna djupt i byxfickorna. Han klev ut ur ljuset från käglan där uppe i stolpen och i hans inre kändes det som om det följde honom hela vägen hem. Och hon, mamma, gick där bredvid honom, leende och lycklig över att han funnit sin sinnesro i gemenskapen. Att han skulle slippa lyfta det där första glaset. Att han inte hade sagt farväl till livet så som hon gjort för två år sedan. Han tackade Gud för att han fått hjälpen att ta en dag i taget, det viktigaste först och att han idag faktiskt levde och lät leva.

 

Juryns motivering:
Genom insiktsfulla reflektioner berättas en historia om att bryta ett destruktivt livsmönster. Sinnesstämningen ackompanjeras av skenet från en gatlykta och går från ensamhet till kärlek och sinnesro. Språket är levande och berättelsen känns äkta och berör.