Slutord.

Efter #metoo, som är det mest fantastiska som hänt världens kamp för jämställdhet, lyftes frågan ”var är alla förövare?”.

Jag ville ge dessa förövare ett ansikte att identifiera sig med, att ta lärdom av och att kanske, kanske förmå sig själva att se sitt eget problem och gör något åt det.

Även om jag tidigare i mitt liv haft ett stort bekräftelse och hävdelsebehov för att bli erkänd för det jag kan, skriva, har jag aldrig och jag understryker aldrig haft för avsikt att vare sig bli känd eller tjäna pengar på att ha gjort människor illa.

Allt idag kostar dock pengar, och lika lite som någon annan har jag kunnat betala för det arbete jag gör. Det har inte inneburit att jag tjänat pengar eller något annat på det jag gjort. Snarare det motsatta. Jag har fått betala pengar för att driva en podcast, för att producera och sälja en bok och jag har enbart tagit så mycket betalt för att föreläsa för att kunna täcka kostnader. Detta kommer jag visa på genom att publicera min skattedeklaration när den väl kommer. Det eventuella överskott som jag kanske kunnat få om några år hade jag skänkt till organisationer som arbetar med dessa frågor. Det har jag hela tiden sagt. Och det här har aldrig varit ett levebröd då jag har ordinarie lönearbete.

Min naiva målsättning har alltså varit att kunna hjälpa andra, så gott som gratis, mot det pris jag betalat i form av socialt självmord, indragna samarbeten, svårigheter i att få ett arbete och därmed kunna återgå till en samhällelig gemenskap och bidra till samhället med gott.

I fredags kväll ringde jag min särbo och sa att jag inte orkar mer. Jag orkar inte stå ensam på en öde ö med förtal på förtal kastade emot mig som jag omöjligt kan försvara mig mot i ett klimat där allt tas för vedertagen sanning. Där ingen vill lyssna på det goda, utan enbart vill se att det jag gör är av ondo och för egen vinnings skull vilket har varit det sista. Det här är något som är större än mig.
Hon frågade vad hon kunde göra. Jag svarade; ingenting. För att starka kvinnor som hon och min dotters mamma som stått ut med svårigheter i livet, rest sig upp och står idag på egna starka ben vill ingen lyssna på. De är inte intressanta. Och speciellt inte när de påstår att vi också bör lyssna på förövarna som tagit sig ur destruktivitet. De kvinnor som verkligen känner mig och min avsikt.

Det här är inget personligt misslyckande för mig. Det är en vinst. Jag har gjort vad jag kunnat för att bidra, men tiden var inte redo. Vi var inte redo.

Det är däremot ett samhälleligt misslyckande. Där modern till min dotter har fått höra att det är ”tur för henne att hon kunnat ta sig vidare” med underton av att hon egentligen borde sitta kvar i den gamla skit jag utsatt henne för. För det är inte vad det handlar om. Det handlar inte om att värna om de som gått vidare och uppmuntra. Utan den som gått vidare ska göras ner för att den vill se en framtid där vi alla kan gå vidare i livet som de människor vi är.

Samhället skickar nu signalen till alla förövare att vi inte vill se deras ansikten. Vi vill inte att de står upp och tar ansvar. Vi vill inte att de ska ha ett gott exempel att ta efter. För jag är ett gott exempel. Inte för den ondska jag utsatt andra för, utan för det jag gjort efter det. Jag sökte hjälp, tog emot hjälp och inte varit aktiv i våld på tre år. Jag är dömd för de brott som åklagaren valde att åtala för. Och avtjänar därmed straff. Jag kritiserar starkt det rättssystem som fortfarande finns och som nyligen visade på att den nya samtyckeslagen inte gjort någon speciellt stor skillnad än så länge. Det är fruktansvärt!  Jag har fördömt våldshandlingar, men också visat på att en människa (för också jag är människa) kan ta ansvar och återgå till ett så normalt liv som möjligt.

Vilka blir nu ansiktena en förövare kan identifiera sig med som ett gott exempel som fått ett fungerande liv efter avtjänade straff och behandlingar? Ingen.

De enda de kan identifiera sig med är människor som fått mer skit kastade på sig, som ingen vill lyssna på och får sina liv raserade.

Och ni tror på allvar att jämställdheten mår bra av det och att tystnadskulturen inte ökar?

Ni ber i princip om att alla förövare ska hålla tyst och krypa tillbaka till sina hålor och aldrig avslöja sig själva och ta ansvar.

För det vi nu säger är att oavsett om du som förövare är villig att ta ansvar, att genomgå behandling som fungerar och sedan stå på egna ben i en samhällsgemenskap så ska du inte vara allt för säker. För det kommer alltid vara någon som vill se dig hängas. Så du gör bättre i att tystas och vara tyst.

Det är ett enormt misslyckande för samhället!

Jag slutar härmed att figurera i bredare media som jag enbart sett som ett gott verktyg att nå ut till så många som möjligt för att hjälpa, inget annat. Jag klarar mig utan det ”rampljuset” som aldrig har intresserat mig i den här frågan. Detta är saker jag skäms något otroligt för med all rätt, och inför varje gång jag ställt upp funderat noga kring. Hur jag ska kunna möta min dotters klasskompisars föräldrar med blicken, hennes lärare, bekanta på stan, kollegor, kassörskan på Ica, min partner, eller för den skull mig själv i spegeln.

Restrerande tid då bokrean håller på fram till 28/3 erbjuder jag boken ”Det jag mest föraktade” gratis till alla. Därefter stänger jag ned för den en tid innan jag vet hur jag ska göra hädanefter med den kostnad som finns i att ha den. Jag har aldrig velat tjäna pengar på den!

Jag slutar att erbjuda föreläsningar.

Jag lägger min podcast, som bara kostat mig i resor och uppehälle, på is.

Hur jag gör med mina sociala medier vet jag i dagsläget inte. Just nu så är jag inte där i alla fall för att ta del av det som sägs.

Jag slutar dock inte med kampen för ett våldsfritt samhälle!

Och här sträcker jag ut en hand till alla organisationer som i det tysta har uttalat sitt stöd för det jag gör, men inte vågat ta öppen ställning på grund av den förväntade slakten på desamma. Ni är alla varmt välkomna att höra av er om ni vill ha min konsultation i dessa frågor, helt inofficiellt och naturligtvis helt ideellt!

Vill också passa på att tacka alla som stått vid min sida och stöttat, alla kvinnor och män som hört av sig till mig med sina synvinklar och åsikter och problem. Ni har berikat mig! Fortsätt ert arbete med er själva och med andra. Gör allt ni kan för ett våldsfritt samhälle!

Till sist vill jag be om ursäkt till alla jag tillfogat ytterligare stress och smärta genom detta. Det har inte varit min avsikt och jag är hemskt ledsen för det.

Nu ska jag koncentrera mig på det som är allra viktigast för mig; min familj och att vara en välmående fungerande familjefar.

Den 16 mars

Carl Adam Tillberg

”Det jag mest föraktade” 0 kr t.o.m 11/4! Avvisa